Post by spaceflower on Jul 18, 2008 5:38:24 GMT -5
Michael Dibdin var en engelsman som skrev deckare som utspelar sig i Italien. I serien med kommissarie Zen finns fem böcker översatta till svenska (men han skrev fler).
Hans problemlösare kommissarie Aurelio Zen är ursprungligen från Venedig men bosatt i Rom. Han bor med sin gamla mor, som jämt tjatar om att han borde ha gått in vid järnvägen som sin far i stället för att bli polis. Då hade han haft ett tryggt arbete och fria resor.
Zen är frånskild och har ett förhållanden med den amerikanska Ellen. Hon vill gifta sig men inte han, en gång räcker tycker han.
Zen har degraderats till ett betydelselöst byråkratjobb som straff. Inte för att han misskött sitt arbete utan för att han har skött det för väl. I det genomkorrumperade Italien gäller det att behaga den högsta makten och ofta vill den inte att brottet ska klaras upp.
I början av romanen ringer den lokale makthavare Cepri i Perugia till en annan makthavare i Rom och kräver hjälp för att lösa kidnappningen av hans vän, industrimannen Ruggerio Milletti, som varit borta i över fyra månader. Efter en lång kedja telefonsamtal beslutar man att den i onåd råkade Zen får duga.
Zen är på väg tillbaka till Rom från en av sina meningslösa tjänsteresor. Tåget är försenat och en man från Verona klagar. ”Ni får ursäkta mig, men enlig min blygsamma åsikt behöver det här landet ett folk som inte längre tänker ge sig till tåls! Folk som vägar att tålmodigt uthärda den klantskallighet och den inkompetens om vi är omgivna av.” Tåget är försenat pga en ”icke-officell” strejk. En ung romare invänder ”det finns sådant som är värre än kaos. – Och vad skulle det vara? – För mycket av lag och ordning.” Den unge mannen tycks mena att kaos och ineffektivitet tillhör den italienska kulturen och därför är den egentligen överlägsen ”lag och ordning”. ”Det ni vill åstadkomma med er prisade ’lag och ordning’, är något oitalienskt, något främmande för medelhavskulturen. Det är en idé som kommer norrifrån, och där borde den få stanna. Här finns det ingen plats för den. Föralldel, visst har vi en del problem. Det finns problem överallt i världen!” Zen håller i tysthet med den unge romaren. ”Han hade ingen önskan att leva i något eländigt nordiskt land där allting gick punktligt som klockan. Som om det var det livet handlade om! Nej, det handlade om de där båda pojkarna ute i korridoren, till exempel, två typiska hårdingar ur den romerska arbetarklassen i jeans och läderjackor som stirrade in mot förstaklasskupéerna medan de gick igenom korridoren med en självklar, medfödd uppkäftighet som ingen fattigdom kunde rubba, som om de ägde stället!” Att dessa beundrade tuffingar sen rånar både Zen och hans medpassagerare får honom att inte ändra inställning. Det är denna beundran för den råa styrkan och denna ovilja till att vilja erkänna att Italien skulle ha något att lära av omvärlden som får mig att tro att inget kommer att ändras. Iaf får författaren mig att tro det.
Väl i Perugia så behandlas Zen med illa dolt förakt av den lokala polisen. Familjen Miletti, som inte samarbetat med den lokalpolisen, vill inte heller samarbeta med Zen. Cepri, som krävt hjälp från Rom, visar sig bara vilja ha honom som påtryckning på familjen. De har betalat lösensumma en gång, men kidnapparna krävde ännu en betalning. Och då blev det strid om varifrån pengarna skulle tas. Den biträdande undersökningsdomaren, som är kommunist, tror att familjen själv ligger bakom kidnappningen och att Ruggieri gömt sig på något lantställe. Det är Bartocci som förklarar vad en ”råttkung” är:
Mot råttkungen verkar Zen inte ha en chans. Snart upptäcker han också att Bartucci drar sig undan och använder Zen som syndabock när utredningen går snett.
Ivy Cook har anpassat sig till Italien. ”Detta folks opium var inte religionen utan makt, eller rättare sagt, makt var deras religion. Alla trodde, alla var anfäktade. Vad människor hatade i det här systemet var att vara underkastade andras makt, men de skulle alla sätta sig emot varje slag av förändring som hotade att begränsa deras egen. Situationen var sålunda både stabil och givande, i synnerhet för dem som hade stor makt och kunde utnyttja den med hjälp av några telefonsamtal, en antydan här, en hotelse där. Till slut hade hon kommit därhän att hon beundrade italienarna som de stora realisterna som såg livet sådant det verkligen var, befriade från den förlamande självgodhet som härskade i den anglosaxiska värld där hon hade vuxit upp”. Ivy fick ett arbete som sekreterare på sjukhuset.
En mycket intressant bekantskap. Zen är sympatisk även om jag från mitt ”eländiga nordiska land” tycker att han är väl förtrogen med och resignerad inför korruptionen.
Och råttkungen låter som en otäck legend men här en bild på en mumifierad råttkung:
freenet-homepage.de/mauritianum/sam_rattk.htm
Hans problemlösare kommissarie Aurelio Zen är ursprungligen från Venedig men bosatt i Rom. Han bor med sin gamla mor, som jämt tjatar om att han borde ha gått in vid järnvägen som sin far i stället för att bli polis. Då hade han haft ett tryggt arbete och fria resor.
Zen är frånskild och har ett förhållanden med den amerikanska Ellen. Hon vill gifta sig men inte han, en gång räcker tycker han.
Zen har degraderats till ett betydelselöst byråkratjobb som straff. Inte för att han misskött sitt arbete utan för att han har skött det för väl. I det genomkorrumperade Italien gäller det att behaga den högsta makten och ofta vill den inte att brottet ska klaras upp.
I början av romanen ringer den lokale makthavare Cepri i Perugia till en annan makthavare i Rom och kräver hjälp för att lösa kidnappningen av hans vän, industrimannen Ruggerio Milletti, som varit borta i över fyra månader. Efter en lång kedja telefonsamtal beslutar man att den i onåd råkade Zen får duga.
Zen är på väg tillbaka till Rom från en av sina meningslösa tjänsteresor. Tåget är försenat och en man från Verona klagar. ”Ni får ursäkta mig, men enlig min blygsamma åsikt behöver det här landet ett folk som inte längre tänker ge sig till tåls! Folk som vägar att tålmodigt uthärda den klantskallighet och den inkompetens om vi är omgivna av.” Tåget är försenat pga en ”icke-officell” strejk. En ung romare invänder ”det finns sådant som är värre än kaos. – Och vad skulle det vara? – För mycket av lag och ordning.” Den unge mannen tycks mena att kaos och ineffektivitet tillhör den italienska kulturen och därför är den egentligen överlägsen ”lag och ordning”. ”Det ni vill åstadkomma med er prisade ’lag och ordning’, är något oitalienskt, något främmande för medelhavskulturen. Det är en idé som kommer norrifrån, och där borde den få stanna. Här finns det ingen plats för den. Föralldel, visst har vi en del problem. Det finns problem överallt i världen!” Zen håller i tysthet med den unge romaren. ”Han hade ingen önskan att leva i något eländigt nordiskt land där allting gick punktligt som klockan. Som om det var det livet handlade om! Nej, det handlade om de där båda pojkarna ute i korridoren, till exempel, två typiska hårdingar ur den romerska arbetarklassen i jeans och läderjackor som stirrade in mot förstaklasskupéerna medan de gick igenom korridoren med en självklar, medfödd uppkäftighet som ingen fattigdom kunde rubba, som om de ägde stället!” Att dessa beundrade tuffingar sen rånar både Zen och hans medpassagerare får honom att inte ändra inställning. Det är denna beundran för den råa styrkan och denna ovilja till att vilja erkänna att Italien skulle ha något att lära av omvärlden som får mig att tro att inget kommer att ändras. Iaf får författaren mig att tro det.
Väl i Perugia så behandlas Zen med illa dolt förakt av den lokala polisen. Familjen Miletti, som inte samarbetat med den lokalpolisen, vill inte heller samarbeta med Zen. Cepri, som krävt hjälp från Rom, visar sig bara vilja ha honom som påtryckning på familjen. De har betalat lösensumma en gång, men kidnapparna krävde ännu en betalning. Och då blev det strid om varifrån pengarna skulle tas. Den biträdande undersökningsdomaren, som är kommunist, tror att familjen själv ligger bakom kidnappningen och att Ruggieri gömt sig på något lantställe. Det är Bartocci som förklarar vad en ”råttkung” är:
”En råttkung är något som inträffar när alltför många råttor lever på ett alltför begränsat utrymme under alltför hård press. Deras svansar snos in i varandra, och ju mer de stretar och drar för att komma loss, desto fastare blir den knut som binder dem samman till den slutligen blir en enda massa vävnader som växt ihop. Oh den varelse som bildas på detta sätt, så många som trettio råttor sammanvuxna genom snar svansar, kallas en råttkung. Man skulle inte tro att en sådan levande anomali skulle kunna överleva, eller hur? Men det är det mest förbluffande av alltsammans. De flesta råttkungar man hittar, inne i murverket på gamla hus eller under golvbeläggningen i en gammal lada, är friska och livaktiga. Tydligen har djuren utvecklat något sätt att klara av den situation de hamnat i. Det är naturligtvis inte detsamma som att de skulle gilla det! I själva verkat är orsaken till att man upptäcker dem deras diaboliska pipande. Inte speciellt angenämt att vara hopkopplade med varandra livet ut. –Det är det som gör sammansvärjningen så fruktansvärd. Det finns inget behov av planering eller strategier, för medlemslistor eller hemliga lösenord. Råttkungen är självreglerande. Den svarar automatiskt och effektivt upp mot varje form av hot. Varje råtta försvarar de andras intressen. Den enskildes styrka är allas styrka.”
Mot råttkungen verkar Zen inte ha en chans. Snart upptäcker han också att Bartucci drar sig undan och använder Zen som syndabock när utredningen går snett.
Ivy Cook har anpassat sig till Italien. ”Detta folks opium var inte religionen utan makt, eller rättare sagt, makt var deras religion. Alla trodde, alla var anfäktade. Vad människor hatade i det här systemet var att vara underkastade andras makt, men de skulle alla sätta sig emot varje slag av förändring som hotade att begränsa deras egen. Situationen var sålunda både stabil och givande, i synnerhet för dem som hade stor makt och kunde utnyttja den med hjälp av några telefonsamtal, en antydan här, en hotelse där. Till slut hade hon kommit därhän att hon beundrade italienarna som de stora realisterna som såg livet sådant det verkligen var, befriade från den förlamande självgodhet som härskade i den anglosaxiska värld där hon hade vuxit upp”. Ivy fick ett arbete som sekreterare på sjukhuset.
”Som alla andra hde Ivy avundats dem som hade trygga jobb, garanterade av staten, som aldrig var i fara oavsett hur lata eller inkompetenta de var, och vars erkänt magra lön kunde bättras på med extraknäck om eftermiddagarna. Hennes ställning på sjukhuset var osäker. För att behålla den måste hon vara alla till lags, vilket innebar allting, från att hämta en mans kostym på kemtvätten eller köpa färsk pasta åt en annan eller köa i över en timme i hällande regn för att skaffa teaterbiljetter åt en patient, alldeels bortsett från att förväntas att ensam klara av en hel skrivmaskinspools uppgifter. ”Försök inte sticka opp!’ sa den gamle fascist som arbetade som portvakt när hon hade begått misstaget att låta sig provoceras av hans oförskämdhet. ’Samma dag som direktörn anser att han inte gillar färgen på dina trosor kommer du att stå på gatan.’ Han behövde inte tillägga: ’Å andra sidan är jag här för alltid, antingen han gillar det eller inte.’ Det låg underförstått i allt han gjorde eller, vilket var mera vanligt, inte gjorde.”
En mycket intressant bekantskap. Zen är sympatisk även om jag från mitt ”eländiga nordiska land” tycker att han är väl förtrogen med och resignerad inför korruptionen.
Och råttkungen låter som en otäck legend men här en bild på en mumifierad råttkung:
freenet-homepage.de/mauritianum/sam_rattk.htm