|
|
Post by po on Jun 16, 2005 14:55:04 GMT -5
Det pratas så mycket om bästa boken, bästa författaren, deckardrottning hit, deckarkung dit - men om man nu skulle ta och vända på det...
Vilka utländska författare i spänningsgenren borde man varna för? Vilka ska man inte slösa tid på? Vilka borde aldrig ha getts ut på svenska?
Jag är medveten om att sådana här frågor kan trigga en och annan till hätska utfall, men om det går att hålla det hela på en sansad nivå, med konstruktiv kritik, vore det faktiskt intressant att höra vad Deckarforums medlemmar tycker?
Själv har jag t ex alltid haft svårt för sådana "storheter" som Ngaio Marsh, Margery Allingham och Michael Innes. För det mesta alltför lååångsamma och/eller akademiskt träliga historier, inklusive bleka problemlösare som liksom inte fastnar i ens medvetande.
|
|
|
|
Post by verner on Jun 17, 2005 5:37:47 GMT -5
Personligen så har jag svårt för Grisham. För stelt,mekaniskt... för mycket action och väldigt lite av det som jag gillar, dvs, närgångna personporträtt och miljöskildringar. Av de svenske är det ffa Marklund som jag inte tycker om. Av samma anledning.
Hade problenm att ta till mig Nesset också, men när jag väl accepterat det fiktiva Maardam så fann jag hela Van Veeteren serien mycket läsvärd. Problemet låg alltså helt och hållet hos mig... :-)
/Verner
|
|
|
|
Post by skyggespill on Jun 19, 2005 6:05:42 GMT -5
Det er mange overvurderte forfattere... De fleste bestselgerne er ren «hype», etter min mening. Men jeg vil peke på to av dagens internasjonale stjerner: Robert Wilson og Minette Walters.
Walters har skrevet noen brukbare bøker, og «The Shape of Snakes» er etter min mening utmerket. Men de fleste bøkene hennes er bare repetisjoner av et fast, fantasiløst mønster («...Snakes» følger det samme mønsteret, men der er det langt bedre utnyttet). Jeg ergrer meg også over at hun er så fordomsfull og sosialt konservativ – og at bøkene oser av mannsforakt...
Wilson har åpenbart store kunnskaper om kriminallitteratur – men han mangler evne til å begrense seg og komponere en intrige som henger sammen som en helhet. ALT skal med i hver eneste bok. Lagtekkelig og kjedelig. Og med store mengder reaksjonær «filosofi» som tværer ut fortellingen. Veldig nær den typen «spenningslitteratur» der leseren dynges ned med «faktaopplysninger» i en ellers syltynn historie.
--------------
T.B.Hansen
|
|
|
|
Post by Håkan A on Jun 27, 2005 8:05:41 GMT -5
Av de gamla författarna är det givetvis Agatha Christie som är den mest överskattade  . Dels naturligtvis för att så många tycker hon är så "bra", samtidigt som hon som författare är rätt medioker. Visst, hon hittade på knepiga och intrikata intriger och några tillhör absolut det översta skiktet bland klassikerna. Men hon skrev också rätt mycket som är rätt dåligt. Jag tycker det är tråkigt att hon i stort sett är den enda av de klassiska detektivförfattarna (med undantag från Conan Doyle) som folk i gemen kommer ihåg idag. Bland de mer moderna har jag inte någon heltäckande koll, men jag förstår mig inte riktigt på den samstämmiga hyllningskören till Reginald Hill från deckarexpertisen. Lååånga och utdragna böcker. |
|
|
|
Post by packey on Aug 17, 2006 4:29:44 GMT -5
Har just läst min första Hill titel,Dalen Som Dränktes.Den tyckte jag var alldeles utmärkt-och jag tänker definitivt läsa mera Daziel&Pascoe.
Kollade igenom bibliografin.Det tog ett tag innan jag fick den rätt.I Minnenas Tecken kommer under hösten här.Vad jag kan begripa är det samma som 70-tals utgivna För Gammal Vänskaps Skull.Stör mig på Minotaurs utgivning.Ett hoppande hit och dit.Såsom Poirot hade jag föredragit lite ordning och reda,lite symmetri.Skulle vilja starta med första D&P boken,A Clubbable Woman-men den finns inte översatt till svenska.Får väl nöja mig med I Minnenas Tecken(D&P no 3).
Mest överskattad?Sayers,Ngaio,JDC...Dan Brown är en trist en med.
|
|
|
|
Post by Håkan A on Aug 17, 2006 4:40:22 GMT -5
Just "Dalen som dränktes" var den bok av Hill som jag hade läst innan jag skrev mitt föregående inlägg. Visst är den välskriven och innehåller ett visst mått av knepigt deckarintrigerande. Två saker drar dock ner betyget.
1. Översättarens försök att överföra Dalziels dialekt till svenska ger tyvärr intryck av att huvudpersonen är en komplett idiot som inte kan prata riktigt. Här borde verkligen en redaktör ingripit innan utgivningen!
2. Bokens längd motsvaras inte av dess historia. Det tog väl 200+ sidor innan någonting överhuvudtaget hände (om jag minns rätt). Modet för dagen är ju helt klart att skriva så tjocka tegelstens-böcker som möjligt, något som inte alltid är till fördel. Få historier förtjänar mer än 300 sidor.
Nu har jag köpt ytterligare en Hill-bok (billigt) "Återkallad till livet" (1992), vi får väl se om den gör större intryck.
|
|
|
|
Post by packey on Aug 17, 2006 5:03:45 GMT -5
1.Men folk låter lite idiot om de pratar riktig Yorkshiredialekt tycker jag.Är säkert inte helt lätt att översätta vissa delar av Dalen till svenska.Översättaren har till och med sett sig nödgad att förklara sig i en liten..typ..förlaga till själva historien.
2.Hm,dock inträffade dock onekligen fyra(eller fem beroende på hur man nu ser det..eller ett för den delen)dödsfall de första 200+ sidorna.Gillar även att Hill går lite mera på djupet med sina personskildringar-men smaken är ju som väl är olika.Är ju egentligen i grunden mera en retrospektiv mord historia-och denna nödvändiga bakgrund skildras bra de första 200+ sidorna.
Generellt håller jag med,många tegelstenar hade inte behövt vara just tegelstenar.Kanske inte heller Hill,men jag tycker att han kommer undan med det i den volym jag läst.Hursomhelst..I see your point!
|
|
|
|
Post by Håkan A on Aug 17, 2006 5:07:13 GMT -5
Det blir så "fel" när man försöker överföra engelsk "cockney"-dialekt (till exempel) till Stockholms-söderkis-dialekt Enligt min åsikt bättre att undvika dialekter när man översätter. Förstår inte vad det tillför.
|
|
|
|
Post by skyggespill on Sept 23, 2007 13:34:42 GMT -5
Romaner og noveller bør naturligvis leses på originalspråket. Dessverre er jeg selv bare istand til å få fullt utbytte av lesning på engelsk -- men det holder jo lenge når det gjelder krim. Mange engelske og amerikanske forfattere bruker dialekt/slang som et bevisst, meningsbærende virkemiddel -- for eksempel for å beskrive personer og miljøer, eller gi "intertekstuelle" referanser. Oversettelser som ikke gjenspeiler dette, mister mye av meningen -- persontegningen blir flat og livløs, og viktige hint til leseren går tapt.
Norske krimoversettelser kan ofte være svært dårlige; jeg går ut fra at det samme gjelder de svenske. Jeg er redd for at det også preger nordisk krim. I alle fall er det typisk for nyere svenske forfattere (og mange norske) at de ikke forstår hvilken rolle språket kan spille i en kriminalroman.
Dessverre er denne mangelen på forståelse utbredt, også blant folk som burde vite bedre. Litteraturhistorikeren Göran Hägg, som ellers er svært innsiktsfull, kaller f.eks. Dashiell Hammetts språk for "primitivt". Men Hammett er nettopp en forfatter som la mye vekt på språk, og bruker det slik jeg nevnte ovenfor. Å oversette dette slangpregede språket til norsk eller svensk normalspråk dreper fortellingene. Det samme gjelder en forfatter som Sayers. En Sayers-fortelling oversatt uten slang, dialekter og sosiolekter, blir antagelig meningsløs.
Når det gjelder Reginald Hill, har jeg bare lest tidlige romaner (70-talls) -- og de synes jeg er utmerkede.
Ellers har Norden fått en ny "överskattad" forfatter siden sist: Stieg Larsson. Mye av det samme som Wilson: Vet veldig mye om genren, men makter ikke og begrense seg.
|
|
|
|
Post by spaceflower on Nov 3, 2014 19:07:09 GMT -5
När det gäller Stieg Larssons böcker så kom han ju med något nytt i form av Lisbet Salander. En kvinnlig hacker som kan slåss trots sin ringa storlek, som inte litar på polisen el myndigheterna och som har sin egen moral. Den manlige hjälten, journalisten Mikael Blomqvist verkar däremot som en manlig önskedröm; ingen kvinna kan motstå honom.
|
|
. Dels naturligtvis för att så många tycker hon är så "bra", samtidigt som hon som författare är rätt medioker. Visst, hon hittade på knepiga och intrikata intriger och några tillhör absolut det översta skiktet bland klassikerna. Men hon skrev också rätt mycket som är rätt dåligt. Jag tycker det är tråkigt att hon i stort sett är den enda av de klassiska detektivförfattarna (med undantag från Conan Doyle) som folk i gemen kommer ihåg idag.