Post by spaceflower on Mar 9, 2008 20:09:22 GMT -5
Donna Leon är en amerikansk deckarförfattarinna som flyttat till Venedig och skriver samhällskritiska deckare med den sympatiske och lyckligt gifte kommissarie Guido Brunetti som hjälte. Den första i serien heter Ond bråd död i Venedig. Hennes böcker har översatts till många språk men inte till italienska. De kanske inte gillar hennes kritik av det italienska samhället? Samtidigt skildras Venedig med en viss förälskelse. Det är roligt att läsa deckare från en annan miljö än den vanliga.
Nu har jag läste Högvatten, den fjärde boken i serien.
Två män överfaller en kvinna och misshandlar henne svårt. Hennes partner Flavia ringer till larmcentralen efter ambulans: ”Efter tio signaler svarade en kvinnoröst som frågade vad hon ville. – Det är en person som är skadad. Jag behöver en ambulans. Till Cannaregio. Den uttråkade rösten i andra änden bad om en mer exakt adress. - Cannaregio 6134.- Tyvärr, signora. Det är söndag och vi har en ambulans. Jag får sätta upp er på väntelistan. Flavia höjde rösten.- Det är en kvinna här som är skadad. Någon försökte mörda henne. Hon måste komma till sjukhus. Rösten lät plötsligt utstuderat tålmodig.- Jag har ju förklarat situationen för er, signora. Vi har bara en ambulans och den ska till två andra ställen först. Men så fort den blir ledig skickar vi den till er. När det inte kom någon reaktion från Flavia frågade rösten. Är ni kvar , signora? Om jag kan få adressen igen, så ska jag skriva upp er på listan. Signora. Eftersom det var alldeles tyst i telefonen lade kvinnan i andra änden på.”
Bäst att inte hamna på italienskt sjukhus utan nån anhörig som kan muta och vid behov ta hand om en tydligen.
”Mitt emot såg han den nya sjukhuspaviljongen som hade byggts och invigts under pompa och ståt – där skulle finnas en avdelning för nuklearmedicin, den mest avancerade teknologin i hela Italien och de mest framstående läkarna, vilket sammantaget skulle innebära en ny era inom sjukvården för de orimligt högt beskattade invånarna i Venedig. Man hade inte sparat på några utgifter, och byggnaden växte upp som ett arkitektoniskt underverk. Invigningsceremonin hade ägt rum, det hade hållits tal och pressen hade kommit dit, men byggnaden hade aldrig tagits i bruk. Det fanns nämligen inga avloppsledningar, inga rör. Och inget ansvar. Var det arkitekten som hade glömt att rita rören i planritningen eller var det byggnadsarbetarna som hade slarvat? Det enda som var säkert var att ansvaret inte föll på någon och att avloppsledningarna skulle få installeras efteråt till fruktansvärt höga merkostnader.”
Vilken otrolig ineffektivitet tänker man. Men så kommer förklaringen:
”Den slutsats som Brunetti drog av det hela var att bygget hade planerats så här från första början, att det vara uppgjort på förhand att byggfirman skulle få kontrakt inte bara på byggandet av sjukhuspaviljongen utan att den också skulle få uppdraget at senare riva ner mycket av det som hade byggts upp att kunna installera de bortglömda avloppsledningarna. Man visste inte om man skulle skratta eller gråta. Patienter som skulle ha fått behandlingar som bara den nya, moderna paviljongen kunde erbjuda skickades till andra sjukhus eller ombads vänta. Han kunde inte längre hålla räkning på hur många miljarder lire detta fiasko hittills hade kostat. Och så var man tvungen att muta sjukhuspersonal för att få rena lakan.”
Korruptionen härskar alltså i Venedig precis som i övriga Italien. Ändå pratas det om ”herrarna söderifrån”, dvs maffian, som något utifrån kommande hot. Enda skillnaden tycks vara att dessa är våldsammare.
Någon annan som gillar Donna Leons deckare?
Nu har jag läste Högvatten, den fjärde boken i serien.
Två män överfaller en kvinna och misshandlar henne svårt. Hennes partner Flavia ringer till larmcentralen efter ambulans: ”Efter tio signaler svarade en kvinnoröst som frågade vad hon ville. – Det är en person som är skadad. Jag behöver en ambulans. Till Cannaregio. Den uttråkade rösten i andra änden bad om en mer exakt adress. - Cannaregio 6134.- Tyvärr, signora. Det är söndag och vi har en ambulans. Jag får sätta upp er på väntelistan. Flavia höjde rösten.- Det är en kvinna här som är skadad. Någon försökte mörda henne. Hon måste komma till sjukhus. Rösten lät plötsligt utstuderat tålmodig.- Jag har ju förklarat situationen för er, signora. Vi har bara en ambulans och den ska till två andra ställen först. Men så fort den blir ledig skickar vi den till er. När det inte kom någon reaktion från Flavia frågade rösten. Är ni kvar , signora? Om jag kan få adressen igen, så ska jag skriva upp er på listan. Signora. Eftersom det var alldeles tyst i telefonen lade kvinnan i andra änden på.”
Bäst att inte hamna på italienskt sjukhus utan nån anhörig som kan muta och vid behov ta hand om en tydligen.
”Mitt emot såg han den nya sjukhuspaviljongen som hade byggts och invigts under pompa och ståt – där skulle finnas en avdelning för nuklearmedicin, den mest avancerade teknologin i hela Italien och de mest framstående läkarna, vilket sammantaget skulle innebära en ny era inom sjukvården för de orimligt högt beskattade invånarna i Venedig. Man hade inte sparat på några utgifter, och byggnaden växte upp som ett arkitektoniskt underverk. Invigningsceremonin hade ägt rum, det hade hållits tal och pressen hade kommit dit, men byggnaden hade aldrig tagits i bruk. Det fanns nämligen inga avloppsledningar, inga rör. Och inget ansvar. Var det arkitekten som hade glömt att rita rören i planritningen eller var det byggnadsarbetarna som hade slarvat? Det enda som var säkert var att ansvaret inte föll på någon och att avloppsledningarna skulle få installeras efteråt till fruktansvärt höga merkostnader.”
Vilken otrolig ineffektivitet tänker man. Men så kommer förklaringen:
”Den slutsats som Brunetti drog av det hela var att bygget hade planerats så här från första början, att det vara uppgjort på förhand att byggfirman skulle få kontrakt inte bara på byggandet av sjukhuspaviljongen utan att den också skulle få uppdraget at senare riva ner mycket av det som hade byggts upp att kunna installera de bortglömda avloppsledningarna. Man visste inte om man skulle skratta eller gråta. Patienter som skulle ha fått behandlingar som bara den nya, moderna paviljongen kunde erbjuda skickades till andra sjukhus eller ombads vänta. Han kunde inte längre hålla räkning på hur många miljarder lire detta fiasko hittills hade kostat. Och så var man tvungen att muta sjukhuspersonal för att få rena lakan.”
Korruptionen härskar alltså i Venedig precis som i övriga Italien. Ändå pratas det om ”herrarna söderifrån”, dvs maffian, som något utifrån kommande hot. Enda skillnaden tycks vara att dessa är våldsammare.
Någon annan som gillar Donna Leons deckare?