Post by Håkan A on Jul 8, 2008 2:14:37 GMT -5
Har strax läst färdigt Evan Hunter-romanen "Street of Gold" från 1974. Denna roman som spänner över en italiensk-amerikansk immigrant-familjs öden under cirka 75 år lämnar mig rätt oberörd.
Berättaren är en blind jazzmusiker som tillhör den tredje generationen av släkten. Till skillnad från andra böcker av Hunter som jag läst finns här absolut ingenting som kan karaktäriseras som en "deckare". Fast egentligen gillar jag (amerikanska) släktkrönikor, men Hunters berättelse förmår inte gripa tag i mig. Han grottar ner sig i enskilda händelser som beskrivs oerhört ingående, för att därefter hoppa fram tio år i historien. De flesta romanfigurerna uppträder alltför sporadisk för att man ska kunna lära känna dem ingående och de förblir istället bara obestämbara, nollställda namn i en tjock bok (470 sidor).
Ibland blixtrar det till och då är det i dialogen, som ju var McBains signum. Men i det stora hela undrar jag varför Hunter brydde sig att lägga ner så mycket arbete (för det har han gjort, det märks) på en rätt trist berättelse utan någon nerv eller drivkraft.
Berättaren är en blind jazzmusiker som tillhör den tredje generationen av släkten. Till skillnad från andra böcker av Hunter som jag läst finns här absolut ingenting som kan karaktäriseras som en "deckare". Fast egentligen gillar jag (amerikanska) släktkrönikor, men Hunters berättelse förmår inte gripa tag i mig. Han grottar ner sig i enskilda händelser som beskrivs oerhört ingående, för att därefter hoppa fram tio år i historien. De flesta romanfigurerna uppträder alltför sporadisk för att man ska kunna lära känna dem ingående och de förblir istället bara obestämbara, nollställda namn i en tjock bok (470 sidor).
Ibland blixtrar det till och då är det i dialogen, som ju var McBains signum. Men i det stora hela undrar jag varför Hunter brydde sig att lägga ner så mycket arbete (för det har han gjort, det märks) på en rätt trist berättelse utan någon nerv eller drivkraft.