Frank Heller

[tutanekai]

Frank Heller har väl egentligen bara sskrivit två renodlade detektivromaner, 'Tre mördare inträda' och 'Atlantis undergång', men en hel del noveller. De som jag sätter högst är de med Doktor Zimmertür. Risken är dock stor att de betraktas som rasistiska, man har ju nmera så oerhört känsliga tår i rasfrågor och omslagen ser ju ut som gamla antisemitiska karikatyrer.

'Kejsarens nya kläder' betraktas väl som bäst och det håller jag nog med om, även om jag sätter minst hälften av Collin-romanerna lika högt. Jag tror Heller kände sig mest hemma med professor Pelotard, ett slags självporträtt.

Det är ett flertal novellböckeer jag inte läst, därav två Dr Z, och reseskildringarna har jag aldrig brytt mig om. De två sista romanerna skiljer sig helt fråm resten. Som Metteernich-anhängare (vi är väl inte många nu för tiden) uppskattar jag mycket 'Europas mest hatade man', men 'Kriget som aldrig tog slut' lämnar mig ganska oberörd.

När nu Heddman kommit i kretsarna kan vi väl hoppas på att större uppmärksamhet kommer att riktas mot Hller. Man brukar dock säga att kräver literär bildning av sina läsare.

[skyggespill]

Høres spennende ut!

Heller er et ukjent navn for meg; vet knapt noe om svensk krim før Stieg Trenter.

At litteratur gjengir holdningene i sin tid, og at senere tiders lesere tolker dem i lys av sin egen, burde være selvfølgelig kunnskap for alle lesere 40 år etter poststrukturalismens gjennombrudd. Det var svært få, om i det hele tatt noen mennesker i Europa som ikke var rasister før Tyskland tapte krigen – om vi bruker dagens definisjon. Etter min mening er etterkrigstidens trang til å isolere fascisme og rasisme fra mellomkrigstidens alminnelige, borgerlige holdninger, en viktig grunn til at dævelskapen lever og blomstrer den dag idag. Bare ved å innse at det var «oss» – vanlige mennesker – som bygde og drev konsentrasjonsleirene, kan vi gjenkjenne og motarbeide lignende holdninger idag. Det var dagens prediken...

I Norge vil jeg peke på to av de ledende krimforfatterne på 1930-tallet, som ga uttrykk for rasisme og fascistsympatier i fortellingene sine: Max Mauser og Roy Roberts. Mauser var psevdonym for politiembedsmannen Jonas Lie (sønnesønn av 1800-tallsforfatteren ved samme navn), som ble justisminister i Quislings regjering og var ansvarlig for grove overgrep mot sivile. Roberts var legen og skribenten Alex Brinchmann, som valgte den rette siden under okkupasjonen og var en aktet borger og forfatter også etter frigjøringen. Jeg kan jo også nevne Sven Elvestad/Stein Riverton, som var ivrig «fan» av Mussolini og var en av de første utenlandske journalister som intervjuet den senere diktatoren Hitler (intervjuet røper både beundring og skrekkblandet skepsis – «denne manden er farlig!»), men som «heldigvis» døde før det ble aktuelt å velge side på fullt alvor. Dessuten Øwre Richter Frich, som forlot landet, men utga sine gamle fortellinger om ariske helter og svartsmuskede skurker i Sverige gjennom hele krigstiden.

Det er mye å lære av eldre litteratur på dette området. Spesielt populærlitteraturen gjengir nødvendigvis holdninger «folk flest» godtok; var det for kontroversielt, solgte jo ikke bøkene godt nok. Den «samfunnskritikken» mange leser inn i politisk kriminallitteratur siden 1970-tallet, er nok oftere spissformuleringer av samtidens «mainstream»-holdninger – enten det dreier seg om mellomkrigstidens fascisme, 60/70-tallets sosialisme, eller 90/00-tallets feminisme.

--------------
T.B.Hansen

[ph01]

Att "Kriget som aldrig tog slut" lämnar dig ganska oberörd förstår jag. Merparten av berättelsen är en okritisk hyllning till Gustav Adolf och protestanterna under 30-åriga kriget. Katolikerna är svartmuskiga plundrare medan svenskarna är "långa, seniga män med väderbitna ansikten och blå ögon och blont hår". Men Serner har rätt i att religionsfriheten var ett starkt Svenskt krav som Gustav Adolf skall krediteras.

Mer intressant är att ramen till berättelsen utgörs AV Anatole France "Drottning Gåsfot". Serners kökspojken Melchior Sternfels (Jacques stekvändaren hos France) ger sig ut i vuxenlivet med sin mentor Gaston de Boisfleury (abbé Coignard), därefter diskussion om protestanter kontra katoliker (hos France, religion kontra mystiken), till sist blir de Boisfleury och Coignard mördade och dör under liknande omständigheter. Jag tror mig ha läst att Serner mycket beundrade France (och Drottning Gåsfot), men var det står minns jag inte.

Men det som verkligen fick mig tappa hakan var INTE att Serners "Stekhuset Drottning Gåsfot" - som i boken heter "Zum Elephanten" i Brixen - fanns i verkligheten, för det avslöjar han i förordet, utan att elefanten som spelar sådan stor roll har funnits i verkligheten!!!
Läs om restaurangen och hotellet Elephant i Bressanone (som Brixen heter idag) och dess historia på www.hotelelephant.com/script/seiten/en/A.asp?m1=785&m2=801
läs Drottning Gåsfot och läs sedan "Kriget som aldrig tog slut".

/Pär

[tutanekai]

Jag har läst om 'Drottning Gåsfot' och 'Kriget som aldrig tog slut' och fann dem mycket intressantare nu. Tack för tipset!

Tutanekai